Fan va jag hatar ångest och just nu några dagar har den varit skitjobbig. Det är nog för att det är stressigt nu. Barnen är båda inne i ett trotsskov. Det trotsas, skriks, bråkas och slåss varenda dag (emellanåt leker de fint såklart). Jag hinner/orkar inte med allt som ska göras hemma och på jobbet. Det känns som jag drunknar.

Dessutom har jag känslan av att han jag bor med är tjurig. Han menar att han inte är det, och det kan va så att han inte är det. Men så känner inte jag. Det känns som han går och trycker på nått som han inte säger. Det gör mig ännu mer stressad och lite nervös. Ett av våra problem är ju att vi inte har kommunicerat tillräckligt bra och han fixar fortfarande inte det. Även fast jag försöker vara tålmodig och visa att det är lugnt att säga vad han tycker till mig så säger han inget. Antingen får jag dra det ur honom och han blir arg oavsett eller så ligger det och pyr. Nu upplever jag att det pyr. Men jag kan ha fel så jag säger inget. Ibland kan man uppleva saker så konstigt när man har ångest.

Kontentan? Jag vill krypa ner under täcket..... Ensam......och aldrig komma ut, typ så.