Han kom upp. Försökte förklara att jag inte vill illa. Han stampade iväg, skällde om att när jag säger saker om hans träning tappar han lusten för att göra det. Sen stampade han in och gick och la sig. Charmigt.....

Det jag tycker är det värsta med honom när han blir sur/arg är just att han går i nått baklås och tycker att han är attackerad, och attackerar således tillbaka.... I form av en "verbal skrämseltaktik" allá Sverker från Plus. Ni vet "ska det vara så??? Ska det? Ska det? Ska det?!!!!" I en ganska skrikande röst. Varför säger du så? Du ska inte säga så till mig, det är fel! Och påståenden av liknande art. Han försöker nog omedvetet skrämma mig att ta tillbaka det jag tycker.

I dessa två inlägg låter min man som ett rövhål, jag vet. Det är han inte. Detta är en promille av den han är. Han är också så många bra saker. Lika mycket som han kan vara dum så kan han vara snäll, omtänksam, en bra pappa och make. Detta är ett av våra två meningsskiljaktigheter som blivit ett gräl under ett år.

Vi får se hur det är imorgon när han fått lite distans. To be continued part 2......

Fredagkväll och min man stampade just ner asförbannad i källaren. Oh great. Tydligen fick man inte diskutera hans träning/kosthållning och vad det innebär för mig. Jag stöttar att tränar och lever hälsosamt men på senaste tiden tycker jag att det blivit lite mycket. Han väger all sin mat, lagar andra måltider än oss andra och tyvärr på bekostnad av min och barnens tid. Inte helt ok.

Försökte förklara att jag stöttar träningen och ett hälsosamt liv utan tvekan men det måste fungera för alla. Då blev han skitsur. Spottade och fräste som en trotsig treåring, fräste några halvtaskiga kommentarer och slängde igen källardörren efter sig. Nejmensåatte ! Suck.

Det är så typiskt honom. Han tål ingen kritik eller att man försöker diskutera saker utan att han går totalt i baklås och beter sig illa. Det går verkligen inte att snacka med honom om honom. Men själv kan han påpeka vad andra (mest jag) gör fel. Visst fattar jag att det är jobbigt att höra vissa saker ibland men att storma iväg och muttra hjälper ju ingen.

Ibland när han blir sådär omöjlig tycker han att det är mig det är fel på, och jag är då roten till allt ont. Jag inbillar mig inte att jag är en ängel på något sätt. Det är ingen och inte heller jag. Men jag är inte elak och jag vill uppriktigt kunna prata om saker med min man. Jag vill aldrig honom något ont. Inte vill jag heller ta ifrån honom hans träning.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska gå ner och försöka få honom att förstå att jag vill väl eller om det bara bli värre då...... Orkar inte mer drama idag men att lägga sig osams är inte kul.

To be continued......